Årets medarbetare.
Det var ju (återigen) ett bra tag sedan jag bloggade. Men jag måste till slut bryta tystnaden för att berätta om ett pris jag fick för en knapp månad sen. Det var Studentradiopriset i mitten av januari, vilket är vår årliga gala, där ärofyllda pris och utmärkelser delas ut. Förra året var jag och Katten aningen bittra då vi inte nominerades till ett enda pris.
Men i år tog vi nya tag, och jag tycker dessutom att vi har gjort ett ännu bättre program 2010 än 2009, så det hade varit fint att vinna ett pris. Det gjorde vi dessvärre inte, men vi nominerades till både bästa nöje och bästa kultur, så vi var glada över det.
Dock vann jag ett pris. Det var ett rätt fint pris, för det hade röstats fram bland medlemmarna, och jag blev årets medarbetare. Jag hade halvt om halvt skämtsamt sagt några gånger att jag gärna skulle vinna något pris i år, men hade inte väntat mig att det skulle bli så. Så jag blev rätt chockad, men såklart otroligt stolt och tacksam. Jag älskar ju Studentradion 98,9, och det var fint att få lite kärlek tillbaka också.
Lite bilder:
1: Kajsa och teknikchefen Calle, Ida i bakgrunden.
2: Musikredaktör Mattias, jag, och Kid.
3. Patrik och Ellen.
4. Emma, sekreterare Nisse, och nyhets- och samhällsredaktör Anna.
5. Utbildningsansvariga Emma, Magnus och Minna.
6. Jag med en sked.
7. Systrarna Reslegård och en sked.
8. Jag tar emot mitt pris.
9. Programchefen Helen, och min finaste Katt (numera också kultur- och nöjesredaktör, tillsammans med mig). Lina i bakgrunden.
10. Rekryteringschefen Ingrid och jag.
11. Mitt diplom.
Att börja på radion var nog det bästa jag gjort. Alla människorna på dessa bilder, plus massor som inte är med på bild, är så otroligt fina, roliga, och smarta. Jag har träffat flera av mina favoritpersoner på radion, och jag har så roligt varje gång jag är där.
Mindfuckness.
Emma Lavesson har skrivit ett inlägg om det här med mindfulness. Hon är skeptisk. Och jag kan inte annat än att hålla med. Min spontana reaktion kring det här med mindfulness är överlag att det är ganska... löjligt.
Och när det gäller just sånt här med att verkligen vara medveten om sin kropp och sina sinnen. Det känns så väldigt stressande. Ibland, när jag gör något speciellt, får jag för mig att jag måste verkligen njuta. Typ äter något riktigt fint och gott, eller är på en konsert, eller är med någon jag verkligen tycker om. Och då sitter jag där, och försöker känna in stunden, och vara medveten i stunden. Och är alltså mycket mer koncentrerad på detta än vad jag gör egentligen. Förstår ni vad jag menar? Det är lite som när man fokuserar mer på att fotografera en utsikt än att faktiskt titta på den.
Det översätts till medveten närvaro, och om jag förstått saken rätt handlar det om vara i nuet, inte fundera på det förflutna eller kommande, och so far so good. Men rent praktiskt handlar det visst också om att insupa varje stund. Som Emma skriver, om att verkligen känna in sin tekopp.
Och jag tycker bara att det känns så väldigt carpe diem. Alltså töntigt. Som i att varje dag och ögonblick är värdefullt och fantastiskt. För det är det faktiskt inte. Vem skulle orka leva ett liv där man ska värdesätta varenda jävla minut? Man skulle ju aldrig få något gjort.
Det känns lite som att man ska göra sig lite märkvärdig när man håller på med sånt där. "Åh, titta på mig, jag har ett så hiiiimla häftigt liv att jag måste insupa varje liten sekund!". Suck. Såna människor döper sina barn till Engla och Tindra också. Just sayin'.
Och när det gäller just sånt här med att verkligen vara medveten om sin kropp och sina sinnen. Det känns så väldigt stressande. Ibland, när jag gör något speciellt, får jag för mig att jag måste verkligen njuta. Typ äter något riktigt fint och gott, eller är på en konsert, eller är med någon jag verkligen tycker om. Och då sitter jag där, och försöker känna in stunden, och vara medveten i stunden. Och är alltså mycket mer koncentrerad på detta än vad jag gör egentligen. Förstår ni vad jag menar? Det är lite som när man fokuserar mer på att fotografera en utsikt än att faktiskt titta på den.
Så det är väl kanske min version av mindfulness. Att våga skita i sånt där och bara göra vad som känns naturligt. Må vara att trycka i sig den fina maten direkt för att det är gott, eller att inte koncentrera sig på artisten på scen, utan tänka på sommarkvällen du förknippar med den låten. Och, om man som Emma, gillar att multitaska, göra det.
Sen är det säkert så att om man är stressad på riktigt är det säkert bra att sätta sig ner och göra en sak i taget. Men måste man kalla det mindfulness? Kan man inte bara säga åt folk att ta en paus?
Men fortfarande. Är det inte förbannat töntigt?
Sen är det säkert så att om man är stressad på riktigt är det säkert bra att sätta sig ner och göra en sak i taget. Men måste man kalla det mindfulness? Kan man inte bara säga åt folk att ta en paus?
Dessutom anar jag att detta är något jag kommer att läsa i framtiden, då det tydligen används en del i kbt (kognitiv beteendeterapi), så det finns väl risk för att jag kommer få äta upp mina ord i framtiden.
Men fortfarande. Är det inte förbannat töntigt?
Vad är väl en spik och en hammare?
Jag har en enorm fascination för det praktiska. Alltså att fysiskt åstadkomma saker, som att bygga och riva. Kan tyckas märkligt kanske, dels med tanke på mitt yrkesval (bygga självkänsla och copingstrategier = inte samma sak som att bygga en trappa), och dels för att jag aldrig sysslat med något i den stilen.
Men det riktigt vattnas i munnen på mig när jag ser folk på tv exempelvis dra ner träd med motorsåg, eller slå ut en vägg för att göra ett större kök, eller när man får se före- och efterbilder på ett renoveringsobjekt. Mitt absoluta favoritprogram i England var Property Ladder, ett helt underbart program om folk som köpte ruckel, och renoverade för att kunna göra så stor vinst som möjligt. Man kan ju göra helt fantastiska saker med ett riktigt äckligt nergånget hus!
Det är nog något av en dröm tror jag, att få köpa ett gammalt hus, och renovera till max. Göra nytt kök, slå ut nån vägg, putsa upp kakelugnar, måla, tapetsera, kanske bygga en liten altan. Ja, ni vet. Det verkar roligare än att bygga nytt, för jag har hört att man mest bara bygger sådana där tråkiga modulhus nuförtiden. Helst skulle jag vilja göra det själv, eller tillsammans med min blivande make. Men just nu ser det som sagt mörkt ut, med både en totalt olämplig utbildning och tilltänkt karl.
Det är dock därför jag är så väldigt förtjust i verktyg. Varför jag blev överlycklig för slagborren förra julen, och sågen, kofoten etc på min födelsedag. De ägodelarna får mig att tro att det kanske inte är helt omöjligt att jag någon gång får laga och bygga saker. Även om jag hittills bara satt upp gardinstänger.
Nåväl. Varför berättar jag detta för er då? Det är nog bara med sedvanliga tentapluggstristess som sätter in. Jag har nått den kritiska punkt då man egentligen inte är färdigpluggad, men såpass less på ämnet att det är svårt att fortsätta. Så jag drömmer mig bort till andra yrkesval. Slippa läsa ett enda ord till om ADHD, CD, ODD, CU, och all annan skit, och istället få gå och blåsa ut ett kök. Det vore drömmen.
Men, så länge jag håller fast vid att bli psykolog antar jag att det bara är att bita i det sura äpplet och fortsätta plugga. Tentan är på torsdag, sen ska jag börja leva igen.
Fanny 23.
Förresten fyller min allra bästa Frugis 23 idag. Hon är inte hemma så ofta nuförtiden, sen hon tog sig en älskare, men jag väntar troget för de tillfällen hon återvänder till det äktenskapliga hemmet. Jag säger det nog inte tillräckligt ofta till henne, men jag är så väldigt glad att det var just hon som också skrev högskoleprovet den där dagen för snart tre år sedan. Vi har ju gått igenom en del, hon och jag, och ibland kan man tycka att det är ett under att vi fortfarande är vänner.
Men det är nog helt enkelt så att jag älskar henne. Hon är absurt rolig, intelligentare än de flesta, och lojal till döden. Det finns ingen annan som Fanny Sofia Lundberg.
Allt är inte glitter och glamour.
Inte mycket poäng i att blogga när ingen kommenterar kan jag tycka... Nåväl. Nytt försök. Om ingen kommenterar nu så bloggar jag ej igen. För då vet jag att ni inte älskar mig det allra minsta.
Dock börjar jag bli lite sällskapssjuk. Har suttit hemma med bara sporadiskt sällskap av Kajsa och Kid i... ja, två dagar nu. Har egentligen ingen lust att lämna huset och socialisera i och för sig. Är nog bara less på att plugga. Imorgon kommer Josh från London till Uppsala. Det ska bli roligt. Har inte träffat honom på drygt ett år, så det ska bli kul att updata sig lite om vad han pysslar med.
Jag tar ett paus i tentapluggandet. Tyvärr är pausandet mer en regel än ett undantag. Det är helt otroligt att man kan vara så usel på att plugga som jag är. Jag tycker själv att jag är hyfsat skärpt, så det är märkligt att jag har såna problem med att sitta ner och lära mig saker. Min teori är att grundskolan och gymnasiet var för lätt, jag har ju aldrig behövt lära mig pluggteknik! Det sotar jag dock för nu ska ni veta.
Men men. På något sätt har jag ju tagit mig igenom snart tre terminer, så det ska nog gå bra. Håhå jaja. Det är nio dagar kvar till tentan dessutom, så jag behöver inte få panik än på några dagar.
Dock börjar jag bli lite sällskapssjuk. Har suttit hemma med bara sporadiskt sällskap av Kajsa och Kid i... ja, två dagar nu. Har egentligen ingen lust att lämna huset och socialisera i och för sig. Är nog bara less på att plugga. Imorgon kommer Josh från London till Uppsala. Det ska bli roligt. Har inte träffat honom på drygt ett år, så det ska bli kul att updata sig lite om vad han pysslar med.
Ska nog passa på, när jag är på stan, att gå och köpa våffeljärnet jag fick presentkort på av min ömma moder. Ska även gå och klämma lite på en stor gryta från Le Creuset, jag har fortfarande inte köpt mig en julklapp från mormor. Och jag tycker att de är så väldigt tjusiga, de grytorna. Dessutom fick jag små ugnsformar från samma märke av mamsen, så då passar det ju bra. Problemet kommer bara bli att bestämma färg. Orange, röd, eller kanske turkos? Lutar lite åt orange (har mer och mer utvecklat en thing för orange, man blir så glad av orange!), men rött är ju klassiskt. Och turkost är inte klassiskt alls, vilket är lite kul. Nåväl. En Le Creuset lär det bli hur som.
P.S Jag älskar att jag är så vuxen att det jag är mest sugen på just nu är en fet gjutjärnsgryta.
2010.
Även för en såpass inaktiv blogg som min, är det självklart på sin plats att skriva en liten sammanfattning av året som gått. Ni är säkert ganska trötta på att läsa om alla andras upplevelser av 2010, och titta på massa bilder ni redan sett. Så ni kan ju välja att hoppa över det här. Men å andra sidan kan jag ju inte lova när jag bloggar igen, så det gör ni på egen risk. Dessutom kommer inte jag att orka lägga upp så mycket bilder. Så det blir inte så jobbigt.
Mina två nyårslöften detta år var a) Att inte flytta någonstans. Detta efter kring 6-7 flyttar åren 07-09. Jag ville bo kvar på samma plats hela året. Och det har jag gjort. Har icke flyttat mig en tum. Och det är jag nöjd med.
Det andra löftet var b) Att göra något åt den crush jag utvecklat på min dåvarande polare Marcus. Och detta nyår var det just honom jag kysste. Det har jag dessutom gjort en väldigt stor del av året fram till nyår också. Mission completed med andra ord.
Det har med andra ord varit ett riktigt bra år. En del ups and downs (som vanligt kan man nog säga). Men mycket kärlek. Att bli kär för första gången på flera år var ljuvligt. Speciellt med tanke på all annan romantik detta år. Victoria fick sin Daniel, och det var en underbar dag. Jag, Fanny och Kaizer åkte till Stockholm och vinkade och kände att vi var med om något stort.
En vecka tidigare hade min mamma fått sin Anders Frank också. Även det var en jättefin dag, och jag kände mig ännu lite mer delaktig än vid det andra bröllopet. Höll till och med ett litet tal. Fast Daniels tal var bättre, såklart.
Överlag var det en fantastisk sommar. Inte bara var det varmare än jag kan komma ihåg på flera år, jag lyckades dessutom göra mer än någonsin. En tur upp till Östersund för bröllopet, en vecka på västkusten med Eva och Thomas, Berlin med Katarina, Gotland med gänget från klassen, och London med Marcus. Jag hade tid på grund av att jag läser sommarkurser på distans, och råd för att... Ja, det är konstigare. En del bjud, en del flyt, en del sparande. Sjukt nöjd är jag hur som.
Speciellt Berlin var en riktigt höjdartur. Katten är ju en av mina nyaste bästisar, och det var sjukt kul att åka bort med henne. Hon, jag, och hennes pojkvän Adam (som vi bodde hos), gjorde Berlin, jäste runt och hade roligt. Väldigt värd resa.
Till London åkte jag och Marcus, faktiskt direkt efter att vi kommit tillbaka från Gotland. Det var lite blandade känslor inför resan, då min morfar dog natten innan, och Marcus höll på att ta beslutet att hoppa av psykolog för att komma in på läkare (vilket han för övrigt gjorde, han börjar om några veckor, här i Uppsala!). Men vi hade ändå en underbar resa, det var kul att visa London för Marcus, och att åka någonstans bara vi två. Bland annat åkte vi the Eye (bilden), vilket var en upplevelse!
En annan sak jag kommer minnas med 2010 är alla konserter jag varit på. La Roux (bilden), Leonard Cohen, Salem Al Fakir, Håkan Hellström. Samtligt fantastiskt. Speciellt Cohen, som nog var en av de bästa och mest magiska konserter jag någonsin hört.
Annat värt att nämna från det gångna året är bland annat min första valborg i Uppsala. Typ den roligaste dagen på hela året! Frukost i Ekonomikumparken, champagnegalopp, galen fest hela dagen. Måste upplevas.
Dessutom blev jag kultur- och nöjesredaktör på radion, Anno blev bättre och bättre, och radion har varit mitt andra hem hela hösten. Mycket stress, men ännu mer kul.
Jag är väldigt nöjd med mitt 2010. På vissa sätt ganska stillsamt, jag har som sagt varken flyttat, bytt sysselsättning, eller några andra dramatiska förändringar, vilket tidigare år varit rika på. Men mycket känslor, många nya intryck. Jag är på topp just nu, och ser fram emot 2011. Som det ser ut just nu kommer det fortsätta i samma spår om 2010, och det känns utmärkt.
Ett julkort.
Här sitter jag fortfarande i morgonrocken och sätter tänderna i min senaste kursbok. Utvecklingspsykologi 2 läser vi nu. Om barn med autism, ADHD, ätstörningar, etc. Ja, sånt där som riktigt sätter julkänslan på topp, ni vet. Ho ho ho. Men det är intressant.
Nu ska jag läsa en stund, sedan ska jag dra på mig träningskläderna och bege mig till gymmet. Det måste man också göra ibland.
Den perfekta fredagen.
I fredags, hade jag en sjukt bra dag. Den startade relativt tidigt, vid typ sju. Jag stod inför något av ett dilemma. Jag tänkte platta håret till kvällen, och då måste det ju vara torrt. Och då det tar flera timmar för mitt hår att torka vore det bäst att tvätta det på morgonen. Dock var jag trött, och orkade verkligen inte med proceduren med dusch, benrakning, och den på vintern totalt livsviktiga insmörjningen av hela kroppen. Så jag tog det radikala beslutet att tvätta enbart håret, och duscha resten när jag kom hem sedan. Det här kanske inte är intressant för er, men det är relevant, för att ni ska förstå hur bra allt var. Jag löste det här problemet utan att det blev obekvämt på något sätt.
Nu var det dessutom hög tid för middagen att börja, och jag var något stressad. Killen som hjälpt mig (så gott han kunde) lovade dock att de skulle bära upp ett helt nytt mixerbord efter middagen, där allt torde funka.
Efter detta, och inmundigandet av frukost framför föregående kvälls missade episod av Paradise Hotel (oooh, som jag älskar det!), begav jag mig till radion för att förinspela eftermiddagens sändning av Anno 1962. Tror att det blev bra. Det brukar bli bra.
När vi gjort det gjorde jag dagens goda gärning och diskade massor av koppar från kvällen innan (anledningen till att jag missade Paradise Hotel var att Carl Norén hade en privat liten spelning på radion, det var proppfullt, vi sålde fika, och allt var asbra). Sedan gick jag hem och duschade, målade naglarna, fixade håret, och allt sådant som man gör när man ska på fest. Kvällens aktivitet var ju nämligen psykologernas julfest. Vilket inte var vilken fest som helst, utan en fest som jag och Katarina skulle DJ:a på. Och de första timmarna skulle jag göra det ensam, vilket såklart var lite nervöst. Det skulle visa sig att jag hade goda skäl att vara nervös, men vi kommer dit.
Efter ett tag kom Marcus, och han hade utan någon speciell anledning (förutom det uppenbara, att jag är en så underbar person) köpt blommor till mig. Tulpaner dessutom, vilket råkar vara mina favoriter (inte en slump, han är uppmärksam). Jag är ju något av en klysha i det här fallet, men jag råkar tycka att blommor är bland det finaste man kan få. Det är ju en present som inte fyller någon annan funktion än att vara vacker, och det är väldigt tilltalande. Dekadent liksom. En av höjdpunkterna på min födelsedag var ju när min ömme fader skickade blommor med bud. Så ni kan förstå att tulpanerna i sig hade varit nog för att göra detta till en fredag utöver det vanliga.
Senare begav vi oss till Smålands nation, där festen skulle hållas. Vi var tidiga, eftersom jag inte hade haft möjlighet att titta på tekniken innan, och det ville jag gärna göra. Så jag lämnade Marcus med jackorna, och skulle bara ta en snabb titt. Den snabba titten avslöjade att ingen visste riktigt hur något funkade, grejerna stod på golvet i ett hörn, och de var förvånade över att jag hade skivor, och inte en dator, vilket de menade var hur deras vanliga DJ jobbade. Alla var dessutom upptagna med middagsförberedelser, och den ende som hade lite tid med mig var en kille som inte hade en aning om man ens kunde spela skivor. Det menade jag dock att man kunde, eftersom det fanns två cd-däck. Jag fick själv räkna ut hur man skulle få ljud i dem, och jag är ju egentligen inte heller expert på mixerbord (längre, jag hade ju MVG i ljus och ljud, hehe). Jag fick dock hjälp av Alex att räkna ut att det saknades en sladd för att jag skulle kunna använda bägge däcken, och här någonstans tog det stopp. För de hade ingen sådan sladd.
Nu var det dessutom hög tid för middagen att börja, och jag var något stressad. Killen som hjälpt mig (så gott han kunde) lovade dock att de skulle bära upp ett helt nytt mixerbord efter middagen, där allt torde funka.
Gott så tänkte jag, och åt middagen i godan ro. Alla rätter var goda, vi hade ett trevligt bordssällskap, bra underhållning, och allt var väldigt lyckat. Och efter middagen hade de kallat in en snubbe som kunde allt, och kopplade ihop de sladdar som behövdes, så de slapp bära upp ett nytt bord. Så då kändes allt bra igen, och efter det gick allt som på räls.
Alla dansade, de som önskade låtar var jättetrevliga och önskade nästan alltid sådant som vi faktiskt hade, bjöd på öl, och var allmänt fina människor. Vid midnatt kom Katarina dessutom från Stockholm och cirkeln var komplett. Jag är mer och mer övertygad om att vi faktiskt är Uppsalas bästa DJ:s. Och det är tur, för jag har på känn att det inte är omöjligt att vi kommer att bli ombedda att spela på fler psykolog-sittningar framöver. Och det vore sjukt kul.
Hur som, all good things comes to an end. Så till slut fick vi ta vårt pick och pack och gå hem. Jag tror att vi somnade vid halv fem eller så, och var följdaktligen ganska trötta igår. Jag hade faktiskt tänkt åka med stationschefen Fanny mfl på studentradion Sveriges möte i Stockholm, men sket i det. Vi kollade på skidåkning på tv med Kajsa istället. Gott så.
Det var alltså min perfekta fredag. De enda bilderna jag tog var dessa, en ros Katarina plockat med sig någonstans till mig, och mina fina pojkar; Alex och Marcus (aningen dragna vid det här laget tror jag).
Jag blev kär idag.
Den här hunden heter Frans och är en fransk bulldog-valp som jag träffade på radion idag. Och han var den finaste lilla varelse man kan tänka sig. Åh, jag börjar pipa bara jag tänker på det. Han var så söööööt! Åh. Han tultade omkring och tittade överallt och slickade på min stövel, och man fick klappa. Sen blev han trött och gosade ihop sig hos sin matte.
Jag smälte som en isglass. Och jag som inte ens gillar djur! Nu vill jag ha en valp. En likadan som Frans. Helst Frans själv. Titta på honom! Ljuvlig! Titta på de där stora ögonen! Fiiiiin! Åh.
Studentskan.
Tjenare! Ovan ser ni mig och mitt helgnöje. Vet inte om det syns hur tjock den där bibban är, men jag vill understryka att det där är en jäääävligt tjock bunt med vetenskapliga artiklar. Vetenskapliga är inte markerade för att verka märkvärdig (eller ok då, lite), men mest för att ni ska förstå att det inte lätt läsning det där. När man skriver vetenskapliga texter är nämligen parollen att det ska vara så krångligt som möjligt. Går det att använda ett enkelt ord? Ja, då ska man helst byta ut det ordet mot 3-4 riktigt svåra ord. Om man måste läsa om varje mening minst två gånger, då har man lyckats.
Den kursen vi läser nu är Kön, genus & etnicitet. Och jag är givetvis jättepepp på det, då speciellt kön och genus är något jag är väldigt intresserad av och sett fram emot att fördjupa mig i. Men, denna kursen innefattar som sagt sjukt många artiklar, och de flesta av dem lyckas på något sätt få intressanta ämnen att bli rätt tråkiga. Och vi har inlämningsuppgifter och seminarier varje vecka, och dessutom ett fett pm som ska in i slutet. Dessutom mycket obligatorisk undervisning (inte för att det spelar någon roll, i min klass skolkar ingen, inte heller jag). Därför har jag insett att det bara är att avstå från nöjesliv den närmaste månaden, och har bosatt mig i mitt soffhörn med mina artiklar.
Det är i och för sig ingen större omställning. Jag har varit världens tråkigaste människa hela hösten. Mormor konstaterar ofta (nöjt?) att jag inte alls är ute lika ofta som jag var förr om åren. Och det stämmer ju. Har varit ute typ två gånger på hela hösten. Jag har inget sug. Det är så kallt ute, och jag har blivit så fast för Idol. Mycket mysigare att stanna hemma. Håhåjaja. Man börjar väl bli gammal. Igår var jag och Kaizer ensamma och köpte entrecote och lagade finmiddag. Trevligt.
I övrigt har jag sjuk träningsvärk idag. Alltid när jag inte tränat på ett tag för jag samma misstag. Jag börjar med ett pump-pass. Alltså styrketräning med hela kroppen. Detta gör givetvis att jag har ont i exakt varenda muskel i flera dagar efteråt. Lär mig aldrig. Men jag tycker om pump. Tycker om att vara alldeles darrig efteråt. Då känns det att man jobbat.
Förresten har jag glasögon på mig, som ni ser. Skaffade en ny optiker i fredags. Jag behövde nya linser, och jag hade blivit så väl bemött på ett ställe som jag köpte linsvätska på, så jag bokade tid där. Och fick samma man som jag handlat av, och han var precis så trevlig som jag mindes, så jag är supernöjd. Dock sa han att jag hade en liten torr fläck på ena ögat, så jag har linsförbud i några dagar. Passar min pluggimage bra känner jag.
Livet, hörrni.
Fast jag fattar väl att ni som fortfarande läser bloggen troget (varför, kan man fråga sig?), kanske inte nöjer sig med ett litet klipp. Det är ok. Det skulle inte jag heller göra. Men det är märkligt, hur svårt det är nuförtiden att komma på vad jag ska skriva om. Förr kunde jag skriva om de mest triviala saker, nu vet jag inte längre hur man gör det intressant. Kanske är det ett tecken på mognad, att inse att alla mina småsaker inte är intressanta för alla andra?
Och som sagt, om plugget är allt man gör är det väl överkomligt, men samtidigt vill man ju ha ett liv. Jag tycker att det är jättekul att vara redaktör, men det tar massor av tid, med möten, och utvärderingar, och allt det som kommer till. Plus Anno, som jag absolut inte tänker ge upp. Och jag vill ju ha ett socialt liv också. Kanske tur att Marcus bor i Stockholm nu, så vi bara ses på helgerna.
Nåväl. Jag menar väl inte att gnälla egentligen. Det är ju ett lyxproblem, att mitt liv är proppfyllt med saker som jag tycker om. Jag säger bara att jag är ganska trött i huvudet, så det är svårt att skriva en rolig blogg. Det var väl mest det.
Sen är det väl också det att min hjärna går på högvarv mest hela tiden. Det ska tryckas in kunskap i en takt som kan tyckas inhuman ibland. Universitetsstudier är utan tvekan det största utmaningen jag axlat hittills. För även om jag står fast vid vad jag sagt, att det inte är ett heltidsjobb egentligen, så är det fortfarande mentalt krävande. Såvida man inte är fenomenal på att planera sin tid och har massor av självdisciplin (vilket jag inte har), så är det alltid något man har hängande över sig. Tentaplugg, pm-skrivande, alltid något man inte har gjort, eller som man skulle kunna göra mer eller bättre. Och det är svårt.
Och som sagt, om plugget är allt man gör är det väl överkomligt, men samtidigt vill man ju ha ett liv. Jag tycker att det är jättekul att vara redaktör, men det tar massor av tid, med möten, och utvärderingar, och allt det som kommer till. Plus Anno, som jag absolut inte tänker ge upp. Och jag vill ju ha ett socialt liv också. Kanske tur att Marcus bor i Stockholm nu, så vi bara ses på helgerna.
Nåväl. Jag menar väl inte att gnälla egentligen. Det är ju ett lyxproblem, att mitt liv är proppfyllt med saker som jag tycker om. Jag säger bara att jag är ganska trött i huvudet, så det är svårt att skriva en rolig blogg. Det var väl mest det.
Webbtv.
För några veckor sedan blev jag inkallad till radion för att sända ett fejkprogram och representera när Ergo kom för att göra webbtv-reportage. Känner själv att det blev helt ok. Alltid risk för att verka som en babblande idiot i sådana här sammanhang, men förutom att jag kallar Expedition Robinson för heta nyheter klarade jag mig. Det är alltså bara att trycka på play för att få en piece of me. Oemotståndligt va?
Hur mycket man kan hinna på en dag.
Igår hade jag en av de effektivaste dagarna på länge. En 17-timmars arbetsdag i princip. Det hör inte till vanligheterna ska ni veta. Att plugga heltid är absolut inget heltidssysselsättning, oftast. Vissa dagar och perioder är det väl det, men en vanlig vecka lägger jag nog i snitt 3-4 timmar om dagen på plugg och lektioner tror jag. Jag lägger nog lika mycket tid på radion, i och med Anno och redaktörsjobbet. Men det tycker jag ju är askul, så det skulle jag gärna göra på heltid varje vecka.
Nåväl. Utöver detta ringer de ju från mitt sommarjobb då och då. Närmare bestämt kanske 2-3 gånger i veckan, alltid klockan sju. Jag brukar inte svara, eftersom jag givetvis sover och inte vill kliva upp och susa iväg till Svartbäcken för att börja jobba klockan... ja, sju, eftersom någon sjukanmält sig. Då och då måste jag ju dock säga ja, för annars slutar de ju ringa och det vore onödigt. Så när de frågade förra veckan om jag kunde jobba igår så sa jag jag, och därför började min dag med 7 timmars jobb, 7-13.45. Jag är rätt bra på att jobba på ålderdomshem tror jag, de verkar uppskatta mig, fast jag inte har så bra koll på allt. Jag kompenserar min långsamhet med att vara extremt trevlig, tror jag.
Nåväl. Utöver detta ringer de ju från mitt sommarjobb då och då. Närmare bestämt kanske 2-3 gånger i veckan, alltid klockan sju. Jag brukar inte svara, eftersom jag givetvis sover och inte vill kliva upp och susa iväg till Svartbäcken för att börja jobba klockan... ja, sju, eftersom någon sjukanmält sig. Då och då måste jag ju dock säga ja, för annars slutar de ju ringa och det vore onödigt. Så när de frågade förra veckan om jag kunde jobba igår så sa jag jag, och därför började min dag med 7 timmars jobb, 7-13.45. Jag är rätt bra på att jobba på ålderdomshem tror jag, de verkar uppskatta mig, fast jag inte har så bra koll på allt. Jag kompenserar min långsamhet med att vara extremt trevlig, tror jag.
Efter jobbet träffade jag min seminariegrupp (den här kursen, sociologi, är upplagd så att vi har en bok att läsa och skriva om varje vecka, samt att vi har seminarier varje fredag i en grupp vi valt själva, och min grupp är jag, Emilia, Linda, Lill-Björn och Alex, och det är en perfekt grupp, jag är sjukt nöjd) på ett av de två Café Linné som ligger bredvid varandra (sjukt smart). Där diskuterade vi boken och planerade vår del av seminariet. Boken är rätt svår och handlar om att verkligheten är socialt konstruerad, eftersom allt vi ser som sant och riktigt baseras på normer och regler som skapats socialt, och för att vi bara vet att verkligheten är verklig för att andra upplever samma sak som vi.
Klockan 16 åkte jag till radion för att möta min fellow kultur- och nöjesredaktör Malin, dels för att hon skulle bidra med ett inslag till nästa Anno, men mest för att vi klockan 17 skulle ha ett stort möte för hela kultur/nöjesredaktionen. Detta mycket för att vi vill att de ska lära känna varandra, men också för att ha lite diskussioner om hur man gör ett bra program, om vad de vill ha från sina redaktörer, etc. Mötet avslutades sedan med att gå till V-Dalas pub och ta en drink, sedan gick jag och Katarina tillbaka till radion för att förinspela vårt program till fredag. Studion var bokad till 23, så vi planerade och researchade. Den blev dock ledig kl 22, så då gick vi in och spelade in.
Ett problem med studion på kvällarna är att ventilationen stängs av vid klockan 19 eller därikring, så speciellt om det har varit folk där innan, så är det sjukt varmt och syrefattigt sent på kvällen. Jag är därför inte helt säker på kvalitén på fredagens Anno, då vi båda var trötta, varma, hungriga, och helt snurriga av syrebrist. Men det är nog ok tror jag.
Hur som, vid halv tolv kom jag hem och slängde mig i soffan en stund innan jag orkade borsta tänderna.
Men jag var i alla fall rätt snygg igår, så jag tog en bild.
Idag har jag inget direkt inplanerat, jag tryckte bort jobbet när de ringde klockan sju och sov till nio, sedan har jag tagit det väldigt lugnt. Nu ska jag skriva färdigt om boken till imorgon, sedan ska jag städa.
"Tänka för mycket, känna för lite."
Jag läste just en så bra intervju med Håkan Hellström, en av Sveriges bästa artister. Genom tiderna. Ja. Genom tiderna. Han är fantastisk.
I den här intervjun, från Nöjesguiden, bekräftas att Håkan verkar vara ungefär så underbar som person som han framstår i sina låtar. Han pratar om hur Henrik Berggren kickade honom från Broder Daniel och att han var ledsen för det, och att de inte har någon kontakt. Men ändå hyllar han Berggren musikaliskt och säger att han ser fram emot hans soloalbum. Det är bara så ödmjukt. Det är fint.
Jag vet att det är lite klyschigt att älska Håkan. Jag vet att varannan tjej (och kille för den delen) i min generation tycker att han är geni. Alla har vi gråtit, dansat, och hånglat till hans musik. Det är inte nytt eller speciellt eller häftigt på något vis. Men det är så fruktansvärt oviktigt.
För Håkan Hellströms musik har spelat en så stor del i soundtracket till nästan halva mitt liv. Sedan Kom Igen Lena! när jag var 13 år, till skrivande stund. Håkan har alltid funnits som tröst, både tonårsångesten var som värst, när mitt hjärta var trasigt, när jag hade hemlängtan. Håkan satte ord och melodi på det som gjorde ont.
Precis som få låtar får mig att bli lika glad och känna livet i benen som Kom igen Lena! och Ramlar.
Den här musiken är som syre. Och jag är så glad och tacksam över att det finns någon som Håkan Hellström. Att han skriver musik, att han sjunger. Att han kan beskriva kärleken och livet precis så som det känns.
Tjenare.
9 personer är ni. 9 personer som i princip varje dag går in här på bloggen som inte uppdaterats sen... när? En månad sen eller så. Jag skäms ju. Mormor och ni andra 8: Förlåt. Och vad fint att ni är så trogna. Eller ska vi säga tjuriga? Ni kanske tänker att om vi klickar tillräckligt ofta så kommer det hända något. Haha, tji på er kan vi ju konstatera. Här händer ju inget.
Idag fick jag plötsligt för mig att jag kände för att blogga. Jag tänkte väl att förr eller senare så kommer lusten tillbaka.
Men det är väl allt för idag. Vi ska inte ta ut oss såhär i början.
Tills idag.
Idag fick jag plötsligt för mig att jag kände för att blogga. Jag tänkte väl att förr eller senare så kommer lusten tillbaka.
Sååå, vad är nytt med mig. Mycket. Eller inget. Beroende på hur man ser det. Det kommer väl fram så småningom antar jag. Jag följer Idol mer engagerat än vad jag någonsin gjort. Jag är kultur- och nöjesredaktör på radion, vilket innebär massa möten och en del ansvar, och mest kul. I helgen ska styrelse och ledningsgrupp (som vi redaktörer sitter i) ut på kickoff. Det ska bli skoj.
Men det är väl allt för idag. Vi ska inte ta ut oss såhär i början.
